Nu var det ett tag sedan jag skrev. Eller jag uppdaterade er ju för någon dag sedan, men det var mer ett inlägg där jag bara ville skriva av mig lite, inte speciellt mycket om vad jag har haft för mig de senaste dagarna.

 

I onsdags skulle jag ju operera mig. Skulle egentligen vara där runt 08:00 men fick dagen innan reda på att operationen hade blivit flyttad till klockan 12. Så jag, Eldin och mamma åkte dit, jag fick byta om till jättefina operationskläder, fick dropp i armen och sedan fick jag ta några tabletter som skulle bli någon sorts grund för all smärtstillande jag skulle ta senare. När allt detta var klart så fick jag sätta mig i väntrummet. Och där satt jag. En timme, två, tre. Sen kom äntligen han som skulle operera mig och jag vart seriöst skitnervös!! Han tog in mig till ett rum där han kände och ritade lite på mitt ben. Sen sa han att jag troligtvis skulle få komma in och operera mig om en timme, men att det även fanns en chans att de inte skulle hinna med mig idag. Blev väl lite orolig med tanke på att jag gått o hoppats på att få bli opererad, men satte mig i väntrummet igen och väntade mer än den långa timmen. Sen kom de igen och gav mig beskedet om att det inte skulle bli någon operation... Och jag som fastat i över 18 h kände bara: MAAAAT!!!! Fick någon macka och lite saft. Och det var väl efter det som jag blev riktigt besviken. Vafan liksom. Här hade man tvättat sig 4 gånger med något medel både kvällen innan och på morgonen. Jag hade bytit säng kläder 2 gånger (låter kanske inte så jobbigt, men jo!). Jag hade spenderat en hel dag på sjukhuset tillsammans med Eldin, jag hade lurat dit honom. Men jobbigast var väl att jag hade ställt in mig på att få komma hem med ett nytt helt knä!!

 

Fick i alla fall en ny tid på fredagen klockan 07:30 (om jag inte minns helt fel?). Så tillbaka till sjukhuset efter samma förberedelser; tvätt med bakteriedödande medel, byte av sängkläder, fastandet och så vidare. Den här gången kom jag dit och fick likadana operationskläder, men en vikarie som skulle stoppa nålar i armen på mig. EN VIKARIE!! Eller ja, kanske en praktikant. Men sak samma. Att de lät en stackars liten okunnig praktikant stoppa nålar i en stackars liten rädd 19-årig brud som aldrig blivit sövd förut. Kan ni gissa om jag var nervös innan jag åkte till sjukhuset eller? Och kan ni gissa hur jäkla mega nervös jag var efter att praktikanten satt en nål i mig och innan det utbrast: ''bara så att du vet så missade jag tre gånger sist jag gjorde detta, och det blev helt fel, råkade rycka ut en nål i armen också''. Satt där, rörde inte en min. Försökte bara överleva hela nål-kaoset.

 

Vet inte hur länge jag väntade i väntrummet denna gång, men tror faktiskt inte det var så länge. Eldin var som tur där och stöttade mig, peppade mig om att praktikanter oftast är bättre än själva sjuksköterkorna. Ah jo tjena, tänkte väl jag. Men måste erkänna att hans peppande ord var rätt så bra. Till slut kom en kille och hämtade mig, frågade mig: är du redo nu? Och pep väl tillbaka ett ''jag tror det'' som svar och gick iväg till en säng som jag fick ligga i. Efter det gick allt ganska fort. Kommer faktiskt inte ihåg så jätte mycket. Fick åka hiss ner till en korridor där jag fick ett snyggt hårnät och sedan åkte jag in i ett rum som kallades narkos-rummet. Där fick jag en hel del sladdar på mitt bröst, de satte några band på min arm, något runt mitt ben som skulle stoppa upp blodet och samma sak runt min arm. Sen kom läkaren in som skulle operera mig. Han kände och klämde på mitt ben och frågade om olika vinklar gjorde ont. Och ja, det gjorde ont som faaaaan!! Då sa han att han misstänkte att det kunde vara korsbanet också. Jaha okej, tänkte väl jag. Hade nämligen fått besked innan: det var menisken, men om det var korsbanet också så kunde de inte operera det idag - jag skulle då få gå med en ställning på benet i veckor alt. månader och vänta på en korsbandsoperation. 

Men sen sa han faktiskt: just idag har jag en ledig lucka efter din operation, om det nu är korsbandet, vill du att jag opererar det direkt då? Tänkte inte ens en sekund, klart som fan jag ville det!! Efter lite information om att det då skulle bli en mycket mer avancerad operation, med 4 gånger starkare sövningsmedel, med mycket längre uppvakningstid osv osv så åkte jag äntligen in till själva operationsrummet. Var omringad av 6 personer, alla berättade vad de hette, vad de skulle göra osv. Sen frågade en kille: är du beredd nu? Sen fick jag lustgas, sedan ett sövemedel i armen som jag blev sjuuuukt snurrig av. Sedan sa han: Godnatt, nu somnar du. Och då fick jag tydligen det tredje sövmedlet och efter det kommer jag inte ihåg ett piss.

 

Vaknade upp och var sjukt snurrig, trött och allmänt efter. Fick samla mig ett tag innan jag kunde fråga sjuksköterskan om vad klockan var. Den var straxt efter 12. Då förstod jag direkt att det var korsbanet som de hade fixat, då jag hade varit inne i ca 4 h. En meniskoperation tar ca 30-40 min. Men detta var en korsbandsoperation, det förstod till och med jag när jag var som allra snurrigast. Efter detta var allt så himla oklart. Sov, sov, mådde illa, sov lite till. Jag kom först till operationsavdelningen på morgonen och lämna den sist. De fick till och med köra mig till en annan avdelning då de stängde den jag kom till först. Men ah, som sagt så kommer jag inte ihåg allt för mycket från denna stund då allt var så sjukt oklart. Var i alla fall trött. JÄVLIGT trött.

 

Kom hem med ett nytt korsband, två kryckor och 3 olika mediciner som jag skulle ta. En stark alvedon, en medicin med en blandning av alvedon och morfin, och sen en sista medicin som var ren morfin. Har bara kört på blandningen och det är sjukt hur trött man blir av den. Har ätit det sedan i fredags då jag opererade mig och har väl bara sovit sedan dess. 

 

Ja, vad ska man säga. Nu börjar jag smälta allt det här. Det kunde jag inte riktigt göra när jag var som allra tröttast på uppvaknandet efter operationen. Men nu börjar jag kunna göra det, det är väl en början i alla fall. Att jag kommer missa hela den här säsongen av innebandyn är väl inget jag kan sticka under stolen med, hur gärna jag än skulle vilja. Det är det absolut jobbigaste med det här, att inte få göra det som jag älskar mest av allt. Samtidigt är jag glad att jag fick göra operaitonen direkt istället för att vänta flera månader. Tackar gud och allt annat, för att jag fick opereras på fredagen och inte på onsdagen - då läkaren inte skulle ha kunnat fixa mitt korsband på direkten! Men sen kommer de stunder då jag bryter ihop också. Som jag känner att livet är så jäkla orättvist. Att jag drog korsbandet på en betydelselös försäsongscup, inte i en närkamp eller liknande, utan mitt på plan när jag skulle springa fram o skjuta på bollen. Det är surt, och när jag tänker så blir jag lite ledsen. Men samtidigt så finns det dom som har det värre, så jag ska egentligen inte klaga.

Nu är det minst 8 månader av rehab som gäller. Ska träffa en sjukgymnast i slutet av denna vecka eller början på nästa och efter det, ja då börjar min resa tillbaka! För tillbaka, ja det ska jag. Det kan ni ge er fan på.