248 dagar från operation tills helt återställd. 248 dagar av slit. 248 dagar av ren jäkla krigarinställning.

 

Jag drog alltså mitt främre korsband den 6 september 2015.

2 minuter kvar av semifinalen. Domaren blåser av för att någon i motståndarlaget har skadat sig. I samma sekund så springer jag fram till bollen och ska skjuta, men något drar till ordentligt i mitt knä. Får panik, börjar skrika. Sen är allt ganska oklart. Helt plötsligt ligger jag på golvet med massor av människor runt mig. De tror att det är det vänstra knät då jag har haft problem med det, men nej jag säger att det är det högra nu. Dom spelar den där förbannade låten. Den låten som jag inte kan höra idag utan att påminnas när jag låg där på golvet och skrev och grät. Jag grät för att jag kände på mig att det här var allvarligare än vad jag någonsin tidigare känt. Det här var allvarligare än en vrickad fot eller en stukad stortå. Det här var någonting innanför knät, liksom i knät. Det kände jag. Jag grät så mycket för att det slog mig att det här blir nog den sista innebandyn på ett tag.

 

Här är min "skadelåt" som jag så fint kallar den. Både jobbig och kul att höra, svårt att förklara.

 

 

Innebandycup i Köping slutade med skada och att jag blev buren till akuten, tro det eller ej. Efter att ha spenderat en del tid på Köpings akutmottagning så blev det en ambulansfärd till Örebro där ännu mer tid på akuten spenderades. Hela tiden hade jag i bakhuvudet "bara det inte är korsbandet, kan inte vara borta 1 år från innebandyn". Efter en jäkla massa väntan så fick jag träffa en läkare som kände och klämde och därefter sa han "det är absolut inte korsbandet, nejnej!!". Kan säga att det var en jäkla lättnad när jag hoppade hem från akuten på mina kryckor, vetandes att det inte var korsbandet som var av.

Den 9 oktober 2015 opererades jag. Jag opererade korsbandet.

 

Här är inlägget som jag skrev några dagar efter operationen:

 

 

Det har inte varit lätt. För säger jag det så ljuger jag både för er och för mig själv. Men heeerregud vad jag har växt som person under den här tiden. Grejen är att jag inte tror någon riktigt förstår som inte varit skadad. Jag skriver det här som att jag varit borta flera år från innebandyn, men det har känt så. Det har det! Det är så svårt att förklara. Men nu är jag äntligen hel igen, eller ja nästan. Det kommer jag nog aldrig mer att bli, alltså helt hel. 

 

 

Hela tiden har jag fått hört: att rehaba är svårt, för att du kommer att tröttna. Det är långtråkigt. Du kommer att tänka: äsch jag hoppar över träningen en dag för det kommer inte att märkas. Men nej, så har jag aldrig upplevt det hela. Jag har hela tiden tyckt att detta varit skitkul och det tror jag har varit sjukt viktigt. Jag har gjort precis som min sjukgymnast sagt, samtidigt som jag tagit ut svängarna lite då jag hela tiden har försökt att pusha mig själv att jag orkar mer än vad jag tror. Visst, det har gått 8 månader som hon sa från början att det brukar ta för ett korsband att läka ihop. Men då ska man även tänka på att jag inte hade kommit någonstans under de första 1,5 månaderna då min svullnad i knät inte alls gick ner. Så det har ändå gått ganska fort.

Åter till det att jag aldrig riktigt har gett upp. Jag har sett det som en utmaning hela tiden att försöka se så stor skillnad som möjligt på knät från dag 1 till nu. Och det har jag gjort genom ett instagramkonto (som jag bara har haft för mig själv), där jag la ut bilder från varje träning. Jag la ut filmer på hur mycket jag kunde böja mitt knä från början och det är sååååå kul att se skillnaden!! Ni förstår inte, men det är så kul. 

 

 

För någon månad sedan var jag på Rehab Centrum (världens bästa ställe, sådan kärlek till det stället!!!) och gjorde mitt första knätest. Då fick jag göra en balansövning, en styrkeövning, längdhopp på ett ben och sedan mäta styrkan i sidled på knät. Då var det ca 12-13% skillnad mellan mina ben. Och ja, för den som inte förstod det så var det "hela" benet starkare. Det var nog ett ganska dåligt resultat för att ha gått lite mer än 6 månader, men min sukgymnast försökte att inte visade det utan pushade på mig att fortsätta att träna på. Nu i måndags (den 13/6-16) så var jag iväg och gjorde ytterligare ett knätest och nu var skillnaden endast 0.4%. Innan testet så trodde jag ärligt att jag skulle haft sämre resultat än innan då jag precis har varit 3 veckor i USA. Men nej, knät svek mig inte och visade endast 0.4% skillnad!!! Kan ni förstå min lycka när min sjukgymnast sa att jag nu var helt återställd?? Jag ska vara ärlig: när jag åkte från mitt möte med sjukgymnasten så blev jag så jääääkla glad att jag grät glädjetårar haha. Lyckan var i alla fall enorm och inte bara lyckan, utan jag var så sjukt stolt över mig själv!! Det får man väl vara?

 

 

Det slog mig i onsdags när jag var där och tränade; herregud så fort allt har gått. 8 månader har flugit fram. Jag fick sådant glädjerus när jag gick där inne på RC (Rehab centrum) och tänkte på allt jag gjort. Från att min sjukgymnast lät mig springa min första kilometer och jag var helt uppe bland molnen av lycka. Jag har aldrig varit så trött som jag var då, samtidigt som jag var så sjukt lycklig. Dock tänkte jag efter det: men herregud jag kommer aldrig att kunna springa långt igen. Men jo, det har jag nu gjort ett x antal gånger, samt börjat att springa intervaller. Och bara att tänka såhär, att se skillnaden; det är så stort för mig! Samma sak med en viss maskin på RC där jag tränar framsida lår. Där orkade jag 5 kg med båda benen från början. Nu tar jag 30 kg med ett ben. Jag ÄLSKAR att se skillnaden och veta att det är jag som har gjort det här, på så pass hyffsat kort tid som det faktiskt har gått. Som jag skrev förut, jag tror ingen av er som inte varit skadad kan förstå känslan.

 

 

Det jag egentligen ville skriva med det här var att jag är så stolt över mig själv. Jag har krigat på hela jäkla vintern och jag har tyckt att det var sjukt kul! Jag har inte gett upp en endaste gång och jag har hela tiden tänkt på det här med skillnaden från dag 1 och det har varit så drivande. Nu är jag äntligen i mål (fast ne, egentligen inte då jag har andra personliga mål med min träning). Men jag är i alla fall i mål med min rehab. Dock ska jag inte sluta eller slarva med min rehab nu, för den tänker jag hålla hårt i hela livet. 

 

Och jag tänker inte gå och vara rädd för att skada mig igen. Jag vet att risken är sjukt mycket högre nu att jag skadar andra knät till exempel. Men det får inte stoppa mig. Jag tänker se det så att jag får uppleva det här igen då. Visst, självklart kommer det att vara jobbigt om det nu händer och jag kommer att bli ledsen, men man får inte se det som ett hinder. 

 

Nu tänker jag träna skiten ur mig i sommar, och så tänker jag vara tillbaka på planen i höst och vara bäst.

Måste ändå tacka hela min familj och E som hela tiden stöttat mig, jag måste tacka min helt fantastiska sjukgymnast som hela tiden har varit så possitiv och underbart stöttande. Sen måste jag ju såklart tacka mitt lag. Småsaker som en bild på lagets instagramkontot, meddelanden och sms om hur det går för mig och så vidare. Är så glad för alla fina människor runt mig. Tack!

 

Här kommer några bilder från den här tiden. Lev väl!